Hösten är här i allra högsta grad och jag både myser och ryser. Känslan att julen är nära känns bra samtidigt som det är nu de som går in i depressioner gör just detta. Mörkret har en tendens att smyga sig nära inpå.

Lycka. Det är svårt att ta på. Så nära men samtidigt kan det kännas långt borta.

Jag vill ha blåmärken. Fler större. Synliga. Omöjliga att missa. På insidan. Och på utsidan.
Jag vill leva. Älska. Hata. Lite mer. Lite större.
Jag vill slängas som en vante på det kalla golvet. För att kunna plockas upp och värma, smeka, någons kind.
Jag vill vara nära. närmre. närmst.
Jag vill skrika. Av ilska. Av kärlek. Av lust.
Jag vill leva. På riktigt.

Berör mig. Förför mig. Förgör mig.
Vad som helst.

Jag ska försöka göra något av den här veckan på riktigt. Ibland behöver man titta på sig själv ur någon annan perspektiv för att komma på rätt köl igen. Jag vet inte om de perspektiven alltid är mer rättvisa än ens egna perspektiv i och för sig. Men jag vill i alla fall mena att det finns fler. Perspektiv alltså.
Jag känner mig snurrig.
Kanske är den där hårfärgen jag kladdar med som tagit ut sin rätt.
Ibland känner mig nämligen lika pantad som en petflaska. Som nu.
Men så länge som ingen ser ens idioti är det väl okej? Eller.
Jag tror nämligen ingen direkt förstår vad jag egentligen svamlar om. Men jag gör.
Det är det viktiga.
Jag tror jag äntligen förstår.
Jag hoppas det i alla fall.

Japp. Ännu en dagen efter. Jag måste lägga ner. Egentligen. Vitt år. Vit månad. Kanske vit vecka?

Vad som startade som en ganska förvirrad dag blev till en ganska bra dag trots allt. Är fortfarande lika förvirrad som då men från teatern bär jag med mig en känsla av att vilja mer mer mer. Mina flickor inspirerar mig och ger mig mod att satsa. För var gång känns det mer rätt att vara där och jag blir mer och med medveten om vad jag vill.

Idag är jag arg. Eller mest irriterad. För allt och inget egentligen. Allting som ska göras och inte går att göras kliar.

Dagen har varit rastlös kan jag lova. Plötsligt känns det som att något saknas. Men jag kan inte för allt smör i småland komma på vad det är. Jag har städat. Chillat. Läst. Druckit kaffe. Läst lite till. Shoppat strumpbyxor. Tänkt.
Men jag kan inte komma på vad det är.
Det är som att jag har velat ta ett djupt andetag hela dagen men inte riktigt kunnat. Det sitter något kvavt emellan och blockerar flödet av frisk luft in i min kropp.
Kan vara så att jag har fastnat i nån slags rutin som är lite segare än vad den borde vara.
Det är dags att komma på fötterna igen. Börja läsa, intrigera, planera. Hitta det kreativa som ligger inbäddat i hösten.
Det är det jag älskar med hösten.
Kanske bli lite mindre digital?

Än så länge har den här dagen varit underlig. Lektionen var underlig. Jag står handfallen inför nästa veckas planering och behovet av utbildning och erfarenhet känns gapande stort. Alla böcker på bokhyllan och i affären känns lockande.
Sen halv ett har jag sedan legat i sängen och försökt väcka min kropp till liv. Efter tre avsnitt veronica mars under täcket iförd två linnen, en halvvarm tröja och en supervarm tröja känner jag mig nu mer än lite suddig i huvudet.
Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med den här dagen. Dagens största prestation blir nog att sätta på kaffe och gå ner till pressbyrån och posta lite brev. Sen får det vara nog.
Imorgon. fredag.
Sen. Lördag.

[Hur ska man älska nån som har älskat nån förut? Melissa Horn smeker mina öron.]

När klockan ringde vid 05.10 i morse var jag mindre glad. Särskilt med tanke på att jobb hägrar fram till kl 12.00. Det är egentligen inte jobb som är grejen. Det är faktumet att jag har sovit knappt 5 timmar. Hur kommer det sig att man är så sömnkänslig? Jag har alltid varit det. Och med detta kommer den smärre ångesten med vad som händer om jag inte får sova ordentligt. Kommer jag att svimma eller kräkas mitt i lektion? Gå på 5 minuters bensträckare och aldrig komma tillbaka? Efter tre timmars letande kanske de hittar mig alldeles utslagen på toaletten. Hm. Min kropp är inte byggd för sömnbrist. Så enkelt är det.
Jag får nog låta bli att skaffa barn. Mammor får aldrig sova. Jag får kanske adoptera dem i det stadie då de sover om nätterna istället? Det måste finnas en hel hög med såna barn som vill bli adopterade av just mig!
Det blir nog bra det där ändå. Man behöver bara en plan.
Några koppar kaffe. Och en plan.

Ibland händer något som gör att allt vänder. En attityd. En känsla.
Som en bricka i ett domino. Den där brickan som sätter allt i rullning. Allt går från noll till hundra på en sekund.
Jag tänker ta vara på den känslan. Ta mig själv i akt och fånga ögonblicket och vad det kan ge.
Nu finns det ingen återvända. Det går bara uppåt härifrån.
Ser för övrigt fram emot helgen. Visst har det blivit fest varje helg på sista tiden. Men efter ett år i örebro av att vara totalt opepp och allra helst vilja sitta hemma på rummet och uggla så är det dags att göra stan osäker.
Jag har en del att ta igen. Kanske det senaste året. Kanske de sista 10 åren. Jag har inte bestämt mig ännu.

 

Min fina vän Sofi tipsade om redigeringssidan picnik.com.

Jag är begeistrad. Hänförd. Den lata sidan i mig kramar om den kreativa och de dansar runt i ring. Nu har jag skjutit upp att lära mig photoshop ännu en stund.

För övrigt måste jag verkligen ta tag i min blogg. Fixa lite. Har verkligen inte orkat sätta mig in i html-koder och vad det nu heter sen sist. Men snart.

 

Jag brukar inte vara den som lägger upp random youtube-klipp men det kanske är dags att börja. Hittade den här på en blogg. Jag grät en skvätt när jag tittade. godis för öronen.

Jag älskar att sitta inne när det blåser utanför. Helst själv i tystnaden och bara lyssna på hur det viner utanför.

Min energinivå ligger på noll idag. Ingen aning om vad som händer. Fick inte så mkt sömn inatt. Uppe vid fem.